Kan själv.

Det här att flytta hit. Till huset, trädgården och bygden,
det handlar delvis om att bli semi-självförsörjande.
Om att lära sig göra saker själv. Lära sig vara lite mer producent än konsument.
Eller iallafall hitta en balans i det att känna sig tillfreds med.
 
Här kommer listan, saker jag vill lära mig:
 
  • Bygga, reparera på huset/uthuset utan att känna livrädsla över att jag förstör något så fort jag sätter igång
  • Ha höns (inklusive slakt)
  • Skapa i trä ( alltså träslöjd, del 1: täljning)
  • Slipa med slipsten
  • Väva trasmattor
  • Såga med motorsåg
  • Odla effektivt och smart så att det faktiskt blir mycket mat av det vi lyckas få till att odla
  • Måla med äggoljetempera eller annat festligt
  • Slå med lie (alltså slå bra med lie...)

Det är ju också så att jag antingen måste bestämma mig för att allt inte måste ske nu ( vilket är logiskt men också frustrerande) samt att det är ok att inte lära sig allt, att fråga grannen om hjälp, betala någon annan för att göra det.
Det är också svårt att komma ihåg vad man drömmer om, när vardagen tickar.
Försöker påminna mig så jag minns och tar mikrosteg mot det jag vill...
 

Hopp om vindruvor!

Växthuset stod där när vi flyttade in.
Med och utan glas. Mest av allt med en vinranka som ingen av oss riktigt viste hur vi skulle ta om hand.
I våras såg det dystert ut. dött. så häromdagen. detta:
 
 
Liv.
Vet inte hur det kommer arta sig.
vet inte om den denna vinter kommer få någon annan behandling.
Men just nu gläds jag åt att den spirar. 
I resten av växthuset ser det ut såhär:
 
 
Tomater, gurka och plocksallad. Rikedom.

Om du ser vad jag ser...

Det finns förstås drömmar.  Om framtida oaser och växtplatser.
Här är en sådan. som kanske inte blir så mycket mer än detta i sommar.
En gång upp genom släntrabatten, mellan gräsängen och odlingslanden.
En gång med en portal där tjusiga saker slingrar sig uppåt.

 
Jag blir aldrig färdig
och det är som det ska.

Rikedom i en bukett.

Att kunna gå ett varv i trädgården,
plocka vilka blommor jag vill. lukta. se. känna.
 
 
Tänka: Någon gång ska jag kunna alla namnen. 
(på blommorna alltså)

Medans jag latar mig...

Medans vi pallrade oss till västkusten sprakade grönskan loss här hemma.
En sak som är synd med regn är att gräs och ogräs också växer så löjligt bra.
Pionerna stretar uppåt, humlen börjar snurra sig längs träpålen. Vallmon dinglar överallt.
 
 
Och rabarbern. Äntligen rabarbern.
 
 

Historia IV

 
Genorositet.
Den röda kavajen.
 
Sydd av min väns mamma. Jag fick den när det rensades i deras hem.
Det är en övning det. Att dela med sig av det som är vackert.
Uppe på kragen sitter en brosch som jag hittat helt själv på en loppis.
En sån där med en vacker dam på.
 
 

När det inte händer nåt.

 
I mars. När man inte kan göra mycket annat än att vänta. Då får man ändå så Chili.
Det ger hopp om att växtsässongen ska komma igång
och nu står de nästan bortglömda i köksfönstret.
Vi äter inte värdsamycket chili alls. Men det är ett sätt att få börja odla tidigt.
Och man kan ju alltid ge bort till en snäll granne som vattnar ens blommor.
Eller vänner på genomresa.
 
 
Tillslut blev det också i år dags att pröva det där med att odla skott.
Har liksom dragit mig för det. Tänkt att det är tjorvigt.
Tänk om. Tänk rätt. DET ÄR LÄTT!
 
kruka/bytta/bricka + jord + t.ex. torkade gröna ärtor + vatten=
Snabbväxande vardagslyx på mackan.

minut för minut

Denna bild känns redan på något sätt daterad. Tagen för några dagar sedan.
Det är ännu grönare nu. Men jag ids inte ta en dagsaktuell bild.
Pärerna är nerpetade i det som ser ut som en lövhög.
Morötter och sallad sått i den mörkbruna myllan.
(och ni kan vara lugna. det ligger fiberduk på som värmer på våra kalla nätter och dagar)
 
 

Historia III

Det har kommit att bli så, att jag bryr mig om historia.
Berättelsen om vem och varifrån tingen kommer.
 
 
Den här koftan hängde länge i skrubben under trappen i stugan. Farmor har stickat den.
Som jag minns det av restgarner, till min farfar.
Senare blev den min pappas. Jag såg honom aldrig använda den. Gillar dovheten. 
Att den värmer så in i norden. Att den har historia.

År för år.

Varje år bär sina spår och drömmar. Odlingen har funnits med.
5 år sammanfattade ser ut ungefär såhär.
 
2012
Att skakas om av föräldraskap. Att envist i det fortsätta ta hand om vårt kolonilottsparadis.
Få oombedda råd från kolonilottsgrannar.
Och öva sig i att odla så mycket som det går på den yta som man har.
 
 
 
 
 
2013
Beslutets år. Majsets år. Rosenbönans prunkande år.
Kolonilotten var vackrare än någonsin.
Mitt i det vackra bastämmde vi oss för att nästa år flytta norrut.
Vi läste om självhushållning. Täckodlade. Började drömma om höns och storslagna odlingar.
Mitt i detta växte pappas Cancer.
 
 
  
2014
Flyttens år. 6 odlingszoner norrut. En trädgårdsplätt. Få tänka stort med det man har.
Tvåbarnslivets omtumlande år. Dödens år. Och livets.
 
 
 
2015
Att lära sig leva utan dig. Men växthuset du byggde står kvar. Vi odlade nästan ihjäl oss.
Med ambitioner upp till himlen och odlingslandet 5 mil hemifrån. En envishet. Vi lär oss nya saker.
Som att bygga en odlingslimpa där kålen stormtrivs och växer så det knakar.
 
 
 
2016
Tillsammansodlingens sommar. Den stora flyttens sommar.
Så står vi plötsligt där. Och allt gick fort. Och vi våndades.
Jag envisas fortfarande med att inte ha arbetskläder i odlingslanden.
Och det är inte sommar jämt i Jämtland.
 
 

Gröna strån

 
Visst finns det hopp. Övre bilden från 18 maj. nedre bilden från 7 maj.
11 dagar och nätter gör skillnad och ger mig hopp i den långsammaste våren jag minns.
Pressenningen halkar av bit för bit och uppepå läggs kartong toppat med gräsräfs och ofärdig kompost.
Förhoppningen är utsökt odlingsjord utan att behöva gräva och rensa så mycket.
 
 

Historia II

Det har kommit att bli så, att jag bryr mig om historia.
Berättelsen om vem och varifrån tingen kommer.
 
 
Vårkappan i bästa blåa färgen var min mormors en gång i tiden. Min mormor var bondmora.
Som hade ett hjärta stort som storsjön. Som hade en byrålåda full av shalar att förundras över.
Som födde tre barn. Hade en hand i himlen. Som var tjusig och sällan bar långbyxor.
Som hade långt grånat hår i en lång fläta och löständerna bredvid sängen i ett glas. 
En kvinna med mintpastiller i handväskan och fötterna på jorden.
Henne fick jag känna i 15 år.

Hopp om nypäran!

 
Kanske är det fler därute som facinerats över skillnadens trädgård ?
Inspireras och golvas av all god kunskap. Därför prövas iår att förgro potatis på en bricka med jord.
Tanken är att Potatisen redan innan den kommer till sin riktiga växtplats ska ha hunnit bli en liten planta,
då kommer tillväxten fortare och i ärlighetens namn kan tillväxten behöva all hjälp den kan få denna vår i Jämtland.
 
Hur det går får vi se.

Visst gör det ont...

...när knoppar brister.
Visst finns det alltid ett citat som passar. Som man inte kan låta bli.
Knopparna är på bristningsgränsen nu. Häggknoppen spricker snart.
Och jag med om inte allt det gröna kommer inom kort.
 
 
Till tröst är att vitlöken, som vi i all hast och med mycket små förhoppningar om petade ner i jorden i höstas,
just innan det var försent, de växer!
 
 
 
 
 
 

Historia I

Det har kommit att bli så, att jag bryr mig om historia.
Berättelsen om vem och varifrån tingen kommer.
 
 
Kavajen kommer från min farmor. En kvinna jag aldrig träffat, men ändå känner så stor samhörighet med.
Farmor var en bondmora. Som sjöng i kör. Som födde sex barn. Som reste till Italien. Som hade stil.
Man kan tänka att en så mönstrad kavaj ska vara svår att bära.
Jag toppar bara med ännu mer mönster så får det funka.

bloglovin
RSS 2.0