Kan själv.

Det här att flytta hit. Till huset, trädgården och bygden,
det handlar delvis om att bli semi-självförsörjande.
Om att lära sig göra saker själv. Lära sig vara lite mer producent än konsument.
Eller iallafall hitta en balans i det att känna sig tillfreds med.
 
Här kommer listan, saker jag vill lära mig:
 
  • Bygga, reparera på huset/uthuset utan att känna livrädsla över att jag förstör något så fort jag sätter igång
  • Ha höns (inklusive slakt)
  • Skapa i trä ( alltså träslöjd, del 1: täljning)
  • Slipa med slipsten
  • Väva trasmattor
  • Såga med motorsåg
  • Odla effektivt och smart så att det faktiskt blir mycket mat av det vi lyckas få till att odla
  • Måla med äggoljetempera eller annat festligt
  • Slå med lie (alltså slå bra med lie...)

Det är ju också så att jag antingen måste bestämma mig för att allt inte måste ske nu ( vilket är logiskt men också frustrerande) samt att det är ok att inte lära sig allt, att fråga grannen om hjälp, betala någon annan för att göra det.
Det är också svårt att komma ihåg vad man drömmer om, när vardagen tickar.
Försöker påminna mig så jag minns och tar mikrosteg mot det jag vill...
 

Historia III

Det har kommit att bli så, att jag bryr mig om historia.
Berättelsen om vem och varifrån tingen kommer.
 
 
Den här koftan hängde länge i skrubben under trappen i stugan. Farmor har stickat den.
Som jag minns det av restgarner, till min farfar.
Senare blev den min pappas. Jag såg honom aldrig använda den. Gillar dovheten. 
Att den värmer så in i norden. Att den har historia.

Gör om gör rätt igen!

Det kanske inte undgått någon att det här med att använda det man har
ligger mig så väldigt varmt om hjärtat.
Jag tänker därför såhär:
Skulle man kanske kunna dela med sig av sina göra om/använda sig av det man har projekt,
för inspiration, för motivation.

Mars månads utmaning är alltså att göra något av något man har hemma,
sy något nytt, ändra något,göra något användbart.
Så kan man väl skicka en länk/bild/kommentera så inspirerar vi varandra?

Vem är med?

Vara människa

Ohoj!
Reflektioner efter en fredagskväll i TV-soffan (läs Skavlan):
Jag vill så gärna främst få vara människa.

Hur svårt kan det va?
 
Frågar jag mig lite käckt och tycker det verkar som att det ska vara väldigt svårt.
Jag vill så gärna att det inte ska handla så mycket om kön när vi pratar om olikheter och likheter,
utan om olikheter och likheter individer emellan. Kan vi kanske hjälpas åt med det här?


När blev det farligt?

De tycks en hel del.
Om att människor nu intresserar sig för sånt som tidigare kopplats till hemmafruliv.
Jag kan inte låta bli att undra när det blev farligt att vilja sy sina egna kläder,
vilja leva ett liv där man hinner med att baka eget bröd (om man nu vill det), eller
sticka egna vantar (om man nu vill det).
Jag tänker att de som kritiserar alla de mäniskor som väljer att leva på detta sätt.
Som har som ett intresse att sy, sticka och baka. Att de företräder andra normer.
Den som skapats om hur den moderna människan ska leva sitt liv.
För det är väl naivt att tro att alla de som inte bakar eller stickar eller vill leva enkelt
att inte också de är formade av normer och trender i samhället?

Är det farliga i att vilja göra eget och inte bara konsumera färdigproducerat
kanske just det att det bryter mot tanken att om vi bara konsumerar mer så kommer samhällsekonomin på fötter?
Vad är skillnaden mellan att ha som intressen och livsstil att egenproducera, eller att
sporta, eller samla på frimärken, eller konsumera, eller dressera hundar?
Det är klart att det är viktigt att se att kvinnor kämpat sig fram till att inte längre vara tvugna att
stanna hemma. Men måste det utesluta att man också kan vilja göra det som klassiskt benämns som husmorssysslor? För att man helt enkelt upplever att man mår bra av det?
Precis som vem som helst som ägnar sig åt någon hobby.

För mig handlar det om kreativitet. Om att få utlopp för idéer och skapande.
Om att jag mår bra av att också arbeta med mina händer.
Om att jag på något underligt sätt älskar livet när jag får se, känna och höra vackra saker.
Det kanske inte passar så bra i vårt kunskapssamhälle.

Vad tänker ni?

Jag går mot döden var jag går

I helgen har jag tänkt på döden.
På att alla ska vi den vägen vandra.
Det är inte alls så dystert som det låter.
Det är kanske allra mest en påminnelse om livet.
Kanske.

Allra bäst i helgen har det varit att lyssna på psalmen
"Jag går mot döden var jag går" på skivan Psalmer.

"Jag går mot döden var jag går,
och snart skall den mig hinna.
Jag ej en dag, en timme får
där jag kan trygghet finna.
Ett flyktigt andetag, så slutar livets dag,
jag inför evigheten står.
Jag går mot döden var jag går."
(Psalm 619)

Kombineras gärna med Tomas Tranströmmers rad:

"Du blir aldrig färdig,och det är som det skall"
(ur Romanska bågar)

Tecken på liv

Jag hörs lite dåligt här på internet.
I vanliga livet hörs jag alldeles normalt.

Tyvärr har jag någonslags inspirations och kreativitetssvacka.
eller tidssvacka.

Jag hoppas på en strålande återkomst när examensarbetet är inlämnat.
Hoppas ni har det bra så länge!

Allt har sin tid

Köpa har sin tid och avstå har sin tid.
Att tänka på konsumtion har under det senaste året blivit en utav mina favoritsysselsättningar.
Blir ofta frustrerad över att det verkar vara meningen att människan hela tiden ska vilja ha mer.
Medan jag själv lockas till försiktiga försök till förnöjsamhet.
Just nu inspirerar Filippa till köpstopp för kläder september ut. Så jag hänger på.
Följ gärna med!

En av de bästa sakerna med att inte köpa nya kläder är att återupptäcka vad man redan har.
Som den här klänningen som har hängt och skämts i garderoben alldeles för länge.


Hållfasthetslära

Jag är inte så mycket för sådanna där tiostegsmetoder.
tio steg för ett lyckat liv, för att göra succe, för att inte ramla mer.

Inte för två eller trestegsmetoder heller.

Så jag försöker hålla ihop utan steg.
Bäst det går. Min senaste tanke om att hålla ihop är ungefär den här:

Jag måste måste komma ihåg att komma ihåg sånt som jag tycker om och tycker är viktigt.
Det kan väl inte vara så svårt?
Jag tycker nog det. Tycker nog att det är svårare än väntat att påminna mig själv
om hur det nu var igen som jag tyckte det var vässentligt att leva mitt liv.
Om vad det nu var som jag ville fylla mina dagar med.

Och jag tänker att om jag försöker att komma ihåg det,
så kanske jag åtminstone håller ihopa lite bättre.


När allt rör på sig

Innuti känns det lite som på mitt nattduksbord.
(Rörigt)
För det här är en såndär höst som bär på miljoners förändringar.
(Wind of change)
Vänner som flyttar mer och mindre långt bort,
slutspurtande på Malmö Högskola,
(Ett annat liv?)

Ja det var kanske mest det men det blir så lätt till orkaner
som blåser omkull hela vardagen,
om ni förstår.

Hur står man kvar egentligen?

Om ord

På en ledighetssommar finns det mycket att göra.
Tänka på olika ord. Mitt frekventaste ord under sommaren har varit:
Konsekvenser.

Jag har tänkt på Sanning eller Konsekvens.
Mer på, Sanning utan konsekvens.
Sanning och konsekvens?

På påverkans möjligheter och leva livet.
Ljusa sommarnätter är en sån bra tid att tänka på.



Kanske blir det lite mer utan Innuti här framöver. Hoppas ni inte misstycker.
Jag trivs själv så väldigt bra med blandningen av innuti och utanpå nämligen.

Sommarens ord?

Balans, balans



Det finns så många diken att hamna i.
Och att hamna i dikesrenen tycks undvikas genom att hålla balansen,
som en annan cirkusdansös. Just idag funderar jag på hur man balanserar följande:
Att dels vilja visa upp nya saker på bloggen, för det gamla har ni ju sett, 
men samtidigt inte vilja köpa nya/begagnade klädespersedlar stup i kvarten.
Hur går det ihop egentligen? Tips och kloka råd mottages som alltid!

This post is about balance.
And today I'm thinking about how to balance between wanting to show new things on this blog
but still not wanting to buy new/secondhand things so very often.
 How do you do it?


Att hoppas på när det vänder

Det är så lätt att hoppas i Januari. Och att längta.
Jag laddar med sånt som ligger framför och sånt jag hoppas på.

Januari: Loranga, Mazarin och Dartanjang på Hipp. Ny körtermin.
Februari: Semlor, Plantera om blommor, nya skott, ljusare tider.
Mars: påskliljor, snödropp och krokus på kolonilotten.


April: Att utflyktstiden nalkas. Att fylla 25 med dunder och brak.
Maj: Födelsedagsfirande i efterskott. Huset på landet. Logdans. Bröllopsdag!
Juni: Sommarklänningarnas och finskornas tid. Om allt går väl skörda potatis till midsommar.
Juli eller Augusti: Att likt Kristina och Karl-Oskar upptäcka hur det är på andra sidan Atlanten.
September: Att påbörja min sista termin på lärarutbildningen.

Oktober, November och December känns fortfarande för nära eller långt bort att tänka på.
Saker att se fram emot i dessa månader kommer säkert tänker jag mig.


Livspusslet

Cykelpendlartankar.
Påvägen hem, kanske för att det är december igen,
kanske för att vissa tankar aldrig ger upp hoppet om att
vinna min uppmärksamhet:
Köpfrustration-Konsumtions otro-Vilse i pannkakan?

Ibland tänker jag att allt jag tänker är för pretentiöst.
Så håll i hatten:
Kanske är det inte ett dugg meningsfullt att köpa saker.
Inte för mig, inte för de som producerat, inte för klorofyllträden ens.
Kanske är det inte vackert med höst och vår kollektioner.

Ibland försöker jag tävla med mig själv
om hur länge jag klarar av att bara köpa saker som bidrar till min kreativitet.
Alltså, inga färdiga kläder, möjligtvis sånt som behöver sys om.
Garner, tyger, pysselmaterial. Sånt som gör att jag gör något.
Hittills har det gått sådär när jag försökt.

Jag blir glad av vackra saker. Av puffärmar och sånt.
Men jag tycker liksom inte att det räcker som motivation.
Till en ny klänning till min garderob. Kanske är det nog?

Så, hur kan man fortsätta glädjas av det vackra, av estetiken (!),
utan att det alltid måste innebära ett nyköp, eller second hand köp?
Jag tycker mig nämligen ana att köphysterin nått ända in i secondhand vrårna,
iallafall för mig. Då blir jag lite avskräckt. För även om pengarna blir något bra,
tänker jag mig att det likväl handlar om hurvida jag vill att det här med att köpa,
ska vara något som präglar mitt liv.

Pretentiöst?!
Ja men hur tänker ni då?


RSS 2.0