innuti och utanpå

Jag är fast i ännu en bok även om det tog mig en helg att komma in i dess storhet.
Såhär fantastiskt beskrivs våren av Jette A. Kaarlsbol i Den stängda boken.

"Hon märker det genast när hon vaknar: Vinterkylan är borta
och vädret har med vanlig plötslighet glidit över till riktig vår.
Husan har redan varit inne och öppnat ett fönster.
Hon hörde det men låtsades som ingenting. Hon har ingen lust att stiga upp,
 vill bara ligga här och känna den milda luften mot ansiktet.
Vårens ljud tränger in genom det öppna fönstret
och alla är de nya och förändrade i sin spröda, grusaktiga vasshet.
Är det inte så varje vår?" (s. 35)

Jag blir såld på sådanna tjusiga beskrivningar
och visst känns det som att våren är här.
I allafall hos mig i Malmö.
(denna bok utspelar sig som allt annat jag blir såld på just nu
 under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal.)

För en annan syn på helgen på landet, titta här.

Love until it hurts
Then love some more

Det får man minsann öva på tänker jag.



Jag ber om ursäkt för att jag inte kommer på vem som skrivit detta smarta.
Någon som minns bättre än jag?

Oj. Nu gör jag reklam.
För Ugglan's blogg och inlägget om det meningslösa lidandet

Nu är det väl så att våren bestämmt sig för att dröja.
Det snöar ute och vinden viner som aldrig förr.
Så jag biter ihop. För våren dröjer nog några månader ännu tänker jag.
Så jag håller mig inomhus tillsvidare.



Och vintern har ju faktiskt möjligheter också dristar jag mig till att tro.
Som att sticka varma saker att ha på sig.
Ägna sig åt inomhussysslor helt enkelt medans snön vräker ner utanför.

Jag läste något vackert igår och tänker att visst är det viktigt att finnas:

"The life I touch for good or ill will touch another life,
and that in turn another,
until who knows were the trembling stops
or in what far place my touch will be felt"

- Frederick Buechner

"Och om du inte fanns —
om allt det som varit mellan oss
visade sig vara en febrig, förflugen
försenad ungdomsdröm?
Jag skulle sörja dig som när man sörjer
ett hemligt missfall,
drömmen vars ansikte jag aldrig fick se;
jag skulle sörja dig som ett förlorat barn,
som aldrig hann få namn.
Och i den sorgen
skulle jag överträda mina gränser,
skulle jag samlas,
växa
bli till.

Men nu är det så,
att du finns.
Och overklighetens skarpa lieblad
står emellan ditt och mitt, vissa dagar
så att jag känner av dig som en värk,
bultande långt ner i jorden,
under mina fötter som går och går
över det här köksgolvet.
För att vi inte ska förblandas.
Eller förmodligen bortom alla avsikter,
bara för att det är så,
att du finns,
och du är inte jag,
du är din egen.

När du kommer nära blir jag förlägen.
Gamla passioner ger ärr i hjärtat.
Jag gräver i min kasse efter ord som skulle passa,
men hittar inget,
de är urvuxna,
borde ställts upp på vinden för längesen.

Ibland försöker jag fråga: — Tycker du att... Får jag...
Och om du svarar, säger du: — Gör som du vill.
Men jag älskar dig mer nu, för jag vet mer om dig.
Och trots allt är skillnaden stor
mellan min ensamhet innan jag mötte dig
och min ensamhet efteråt,
mellan ekot som ingen lyssnade till
och ekot du hörde,
så att jag hörde dig.
Då var du mig nära i all kärlek.
Nu är du mig nära i allt arbete,
när jag smular hårda jordkokor mellan händerna
för att ge plantorna luft,
när jag står lutad över honungen,
när jag hänger tvätt med blekta klädnypor,
lyfter sten med motståndets tunga,
torra massa,
eller koncentrerar mig på en bra rubrik.
Då rör jag mig så nära dig att akka bekräftelser
bara är skuggspel, biskopsmössor, något att le åt.

När jag var barn,
tänkte jag och talade som ett barn.
Men när jag blev vuxen,
lade jag bort det som barnsligt var.
En gång
ska jag lägga bort också det som vuxet var,
det som var styrka, frihet, oberoende.
Bortom tillit och myndighet
ska jag se dig,
som du känner mig."