Historia III
Det har kommit att bli så, att jag bryr mig om historia.
Berättelsen om vem och varifrån tingen kommer.
Den här koftan hängde länge i skrubben under trappen i stugan. Farmor har stickat den.
Som jag minns det av restgarner, till min farfar.
Senare blev den min pappas. Jag såg honom aldrig använda den. Gillar dovheten.
Att den värmer så in i norden. Att den har historia.
År för år.
Varje år bär sina spår och drömmar. Odlingen har funnits med.
5 år sammanfattade ser ut ungefär såhär.
2012
Att skakas om av föräldraskap. Att envist i det fortsätta ta hand om vårt kolonilottsparadis.
Få oombedda råd från kolonilottsgrannar.
Och öva sig i att odla så mycket som det går på den yta som man har.
2013
Beslutets år. Majsets år. Rosenbönans prunkande år.
Kolonilotten var vackrare än någonsin.
Mitt i det vackra bastämmde vi oss för att nästa år flytta norrut.
Vi läste om självhushållning. Täckodlade. Började drömma om höns och storslagna odlingar.
Mitt i detta växte pappas Cancer.
2014
Flyttens år. 6 odlingszoner norrut. En trädgårdsplätt. Få tänka stort med det man har.
Tvåbarnslivets omtumlande år. Dödens år. Och livets.
2015
Att lära sig leva utan dig. Men växthuset du byggde står kvar. Vi odlade nästan ihjäl oss.
Med ambitioner upp till himlen och odlingslandet 5 mil hemifrån. En envishet. Vi lär oss nya saker.
Som att bygga en odlingslimpa där kålen stormtrivs och växer så det knakar.
2016
Tillsammansodlingens sommar. Den stora flyttens sommar.
Så står vi plötsligt där. Och allt gick fort. Och vi våndades.
Jag envisas fortfarande med att inte ha arbetskläder i odlingslanden.
Och det är inte sommar jämt i Jämtland.
Gröna strån
Visst finns det hopp. Övre bilden från 18 maj. nedre bilden från 7 maj.
11 dagar och nätter gör skillnad och ger mig hopp i den långsammaste våren jag minns.
Pressenningen halkar av bit för bit och uppepå läggs kartong toppat med gräsräfs och ofärdig kompost.
Förhoppningen är utsökt odlingsjord utan att behöva gräva och rensa så mycket.
Historia II
Det har kommit att bli så, att jag bryr mig om historia.
Berättelsen om vem och varifrån tingen kommer.
Som hade ett hjärta stort som storsjön. Som hade en byrålåda full av shalar att förundras över.
Som födde tre barn. Hade en hand i himlen. Som var tjusig och sällan bar långbyxor.
Som hade långt grånat hår i en lång fläta och löständerna bredvid sängen i ett glas.
En kvinna med mintpastiller i handväskan och fötterna på jorden.
Henne fick jag känna i 15 år.
Hopp om nypäran!
Kanske är det fler därute som facinerats över skillnadens trädgård ?
Inspireras och golvas av all god kunskap. Därför prövas iår att förgro potatis på en bricka med jord.
Tanken är att Potatisen redan innan den kommer till sin riktiga växtplats ska ha hunnit bli en liten planta,
då kommer tillväxten fortare och i ärlighetens namn kan tillväxten behöva all hjälp den kan få denna vår i Jämtland.
Hur det går får vi se.
Visst gör det ont...
...när knoppar brister.
Visst finns det alltid ett citat som passar. Som man inte kan låta bli.
Knopparna är på bristningsgränsen nu. Häggknoppen spricker snart.
Och jag med om inte allt det gröna kommer inom kort.
Till tröst är att vitlöken, som vi i all hast och med mycket små förhoppningar om petade ner i jorden i höstas,
just innan det var försent, de växer!
Historia I
Det har kommit att bli så, att jag bryr mig om historia.
Berättelsen om vem och varifrån tingen kommer.
Kavajen kommer från min farmor. En kvinna jag aldrig träffat, men ändå känner så stor samhörighet med.
Farmor var en bondmora. Som sjöng i kör. Som födde sex barn. Som reste till Italien. Som hade stil.
Man kan tänka att en så mönstrad kavaj ska vara svår att bära.
Jag toppar bara med ännu mer mönster så får det funka.
Bevismaterial eller tecken i tiden
Lusthuset bara står där. Som ett bevis på att det var ett bra påhitt dethär att vi hamnade just här.
Och jag tänker att det är just sånna små (eller ganska stora saker) som höjer livskänslan flera meter.
Jag tänker sällan på, eller talar om för den delen, om hur saker var menade att hända. Men med det hära huset var det och blev det just så. Det var klätterträdet vid uppfarten där barnen hittade sin plats i allt det nya. Det var det där med att det står 9 olika sorters träd på tomten. Att det finns en matkällare. Att de som bott här innan oss har odlat och förberett marken. Någonslags känsla: Här får jag plats.
I lusthuset drömmer jag om att bjuda på afternoontea.
I väntan på ork och inspiration blir det gofika av annat slag.
Vilket inte heller är så dumt...
En påminnelse om att minnas
Det är lätt att se allt som är ogjort. Särskilt när drömmarna är så stora.
Därför försöker jag dokumentera. Så att det går att se före och efter.
Så att jag kan tillåta mig att känna mig oförskämmt nöjd över det vi faktiskt gjort.
Här är en bild från häromkvällen från vår ballkong. Åtta månader senare än sist.
Här är tänkt att vi ska odla. Målet är att ta lite lite i taget. Därför täcker vi över en del med presenning.
För att få bukt med ett ogräs som i sommras gjorde hela ytan till en djungel.
I sommar ska här växa: Potatis, Grön- och Purpurkål, savoykål, vitkål, morötter, sallad, persilja, squash, vinterpumpa.
Och just såhär ljusgrått är det i Jämtland ännu.
Några krokusar, blåsippor och tussilago enivsas med att lysa upp.
Men annars är det en väntan på skarpare färgskalor.
Ett år senare
När jag fyllde 30 önskade jag mig äppelträd.
Det var innan vi hade någonstanns att plantera dem.
Idag var den stora planterardagen. Två olika sorter.
Känslan är lite att nu är vi rotade på alvar.
Äppelträd planterar man liksom inte hur som helst...
Nu håller vi tummar och tår för att de ska överleva och gilla läget.
Äh! Nu kör vi!
Fem år senare återuppstår bloggen. Oklart i vilket format. Oklart hur länge.
Men jag tänker bättre pröva och se om det fortfarande känns kul.
Än att inte pröva.
Vad händer på fem år?
Två barn föds och ett tredje är påväg.
Utbildningen avslutad, Yrkeslivet påbörjat.
Förlorat en av de käraste i mitt liv.
Flyttat hundra mil norrut. Hemmåt.
Flyttat igen, 2,5 mil norrut. Till en ganska anspråkslös ort som de flesta känner till som "Där man stannar och köper kaffe på väg till fällen".
Här bygger jag mitt liv. Perspektiven förändras. Vi flyttade ut hit, till semi-landet, för att försöka bygga något hållbart. Någon slags gröna vågen 2.0 light. Vi jobbar fortfarande kvar på våra jobb och trivs med det. Men drivs av att göra saker själva, producera, lära sig hantverk, odla. Någonstanns i detta finns också en tanke om att denna omställning är nödvändig. För planetens överlevnad. För min egen överlevnad, för jag mår bättre när jag är producent än när jag är konsument.
Detta är vyn från vår ballkong. När vi precis flyttat in. Här ryms många drömmar.
