innuti och utanpå

I helgen har vi besökt min svärmor. Vi drack mycket te,
åt mycket godis och tittade i gamla fotoalbum.
Jag fick dessutom lyssna till berättelsen om hur Johans mormor och morfar
träffade varandra i Helsingborg. Allt på grund av en väninnas bervväxling
som förde mormorn och väninnan till Helsingborg i precis rätt tillfälle.
Så att deras vägar möttes. Sånt är jag svag för.
 Särskilt när det är på riktigt och inte på film.
Då är jag glad för att ha flera av Cora Sandels böcker kvar att läsa.
Just nu är det Kranes Konditori.
Här är mina moföräldrar på deras bröllopsdag.
Hur de möttes är en helt annan historia...

En lördagmorgon när det vankas besök kan man tillexempel göra bananpannkakor.
Det blir ungefär såhär gott:



Recept till ungefär 4 portioner:

Ingridienser:
4 bananer
2 dl mjölk
2 dl vetemjöl
1 ägg
2 tsk bakpulver
½ tsk salt
smör till stekning

Skala och skrapa bananerna och mosa dem med en gaffel.
Blanda med mjölken och det vispade ägget.
Blanda det torra för sig i en bunke och rör sen ner i smeten.
Stek i het panna med smör, gör pannkakorna ganska små.

Här om dagen tittade solen fram i en kvart innan den gick ner. Då passade jag på från vårt köksfönster.

Med inspiration från emma (och dave)...



Mitt gröna garn är fortfarande inte slut.
Därför ska Johan få vantar. Lagom till sommaren kanske.

För ungefär 9 år sedan, den berömda våren 2001, 
gick jag fortfarande på högstadiet.
Det var gymnasievalets vår. Då sa jag ungefär något såhär:

"Om 10 år sitter jag och äter lunch med Elijah Woood, vad gör du?
Välj Estet-teater".

Nu har 9 år gått och sanningen att säga så är jag inte ett steg närmare detta även om det just då lät lagom kaxigt och bra. Jag kom iallafall in på teaterprogrammet och det var tre himla bra år om jag minns rätt.
Jag drömmer inte lika intensivt om att bli skådespelare nu, eller om att äta lunch med Elijah Wood. Faktum är att det antagligen skulle göra mig skräckslagen. Nu drömmer jag istället om att bli en sjukt bra förskollärare. Kanske åt Elijah Woods eventuella barn?

En del saker som hänger på våra väggar trivs jag extra bra med...

     

   

   

Igår tittade solen ändå fram,då passade jag på att ge mig ut
med mottot grönt är skönt. Baskern gjorde jag utifrån det här mönstret. 

 

"Och om du inte fanns —
om allt det som varit mellan oss
visade sig vara en febrig, förflugen
försenad ungdomsdröm?
Jag skulle sörja dig som när man sörjer
ett hemligt missfall,
drömmen vars ansikte jag aldrig fick se;
jag skulle sörja dig som ett förlorat barn,
som aldrig hann få namn.
Och i den sorgen
skulle jag överträda mina gränser,
skulle jag samlas,
växa
bli till.

Men nu är det så,
att du finns.
Och overklighetens skarpa lieblad
står emellan ditt och mitt, vissa dagar
så att jag känner av dig som en värk,
bultande långt ner i jorden,
under mina fötter som går och går
över det här köksgolvet.
För att vi inte ska förblandas.
Eller förmodligen bortom alla avsikter,
bara för att det är så,
att du finns,
och du är inte jag,
du är din egen.

När du kommer nära blir jag förlägen.
Gamla passioner ger ärr i hjärtat.
Jag gräver i min kasse efter ord som skulle passa,
men hittar inget,
de är urvuxna,
borde ställts upp på vinden för längesen.

Ibland försöker jag fråga: — Tycker du att... Får jag...
Och om du svarar, säger du: — Gör som du vill.
Men jag älskar dig mer nu, för jag vet mer om dig.
Och trots allt är skillnaden stor
mellan min ensamhet innan jag mötte dig
och min ensamhet efteråt,
mellan ekot som ingen lyssnade till
och ekot du hörde,
så att jag hörde dig.
Då var du mig nära i all kärlek.
Nu är du mig nära i allt arbete,
när jag smular hårda jordkokor mellan händerna
för att ge plantorna luft,
när jag står lutad över honungen,
när jag hänger tvätt med blekta klädnypor,
lyfter sten med motståndets tunga,
torra massa,
eller koncentrerar mig på en bra rubrik.
Då rör jag mig så nära dig att akka bekräftelser
bara är skuggspel, biskopsmössor, något att le åt.

När jag var barn,
tänkte jag och talade som ett barn.
Men när jag blev vuxen,
lade jag bort det som barnsligt var.
En gång
ska jag lägga bort också det som vuxet var,
det som var styrka, frihet, oberoende.
Bortom tillit och myndighet
ska jag se dig,
som du känner mig."

Jag längtar till våren. och då känns det motigt att det ligger massa snö kvar här i Malmö. Det är så mörkt på kvällarna så dagen tar slut så fort. Då längtar jag till krokusar och påskliljor på köksbordet. Och att få börja använda vårjackan. Under min uppväxt var våren också den årstid då man fick ta fram cykeln igen efter att den legat i ide flera månader. Nu cyklar jag jämt och överallt. Så det där magiska en dag i april när man på nypumpad cykel beger sig ut på nya äventyr har liksom svalnat något. Istället får jag hitta på nya våräventyr. Tips någon?

Tillexempel så kan man mönstersticka fina vardagsvantar fastän man kanske inte tror det först. Men det gick och nu används de daglidags i ur och skur. Då tänker jag att det är himla bra att man vågar testa saker ibland. Så att det kan bli såhär fint. Men inte utan att det ibland står upprepas i beskrivningen som min mor skulle ha sagt.

Det händer ibland att jag blir insnöad, just nu är det på tidigt 1900-tal. Puffigt hår, klänningar med knappar och axelpuff, gigantiska shalar som man går omkring och är vacker i. Den här gången skyller jag allt på Cora Sandel som skrivit de fantastiska böckerna om Alberte som bor i Norra Norge och är lite allmänt olycklig. Historiska romaner ligger mig mycket varmt om hjärtat och därför händer det ibland att jag vill se ut såhär, fast utan det suddiga...